Här är huset jag växte upp i. Den här bilden är från 50-talet. När jag bodde där var huset grönt med vita knutar.

Hittade bilden här

Är bara tvungen att lägga in den här godingen som det även gjordes en musikvideo av i vårt hus, med en tidig variant av lego som rörde sig ;)

Lyckades logga in på min haket-sida och hittade lite dikter och diverse saker jag skrivit. Det här bland många andra var liksom något jag ville göra något mer med, men det blev liksom slut där. Vet inte hur många påbörjade projekt jag har av det här slaget, den del lyckliga, andra olyckliga och ytterligare en del neutrala. Har även hittat bland mina diktsamlingar hur många olika idéer som helst till noveller. Och jag minns fortfarande varje liten idé hur den kom till och vad den skulle handla om.

Vill minnas att jag och en kompis bara satt och skrev på rasterna, allt kom till oss så lätt, och jag hade aldrig problem med skrivkramp. Värre är det idag, när en hälsorapport ska skrivas. Det fungerar inte alls, nej. Men så är ju inte ämnet fritt heller ;)

Påväg mot sammanbrottet vandrade hon forfarande genom de vita korridorerna. Ty bakom de flyktiga tankarna över döden och självmord fanns en djupare mening, hon ville inte vara en del av den förruttnande värld som fanns där ute. Något inom henne sa vad hon skulle göra, något hon också var påväg att utföra, att utrota problemet.

Uppåt gick det, mot taket. Väl uppe stod hon på kanten mot avgrunden, lättade på fötterna och flög ut över hustaken. Så värst länge flög hon inte, hon började falla för tidigt. Föll det gjorde hon länge ända tills hon slog i marken, för flyga det hade hon aldrig kunnat.

Folk betraktade henne där hon låg. Hon var fallen i deras ögon, en misslyckad själ. Själv tyckte hon inte att hon var en förlorare. Hon reste sig upp och tittade på de som betraktade hennes kropp. Hon hade gjort det. Nu var hon lycklig.